torsdag 2 oktober 2008
Pannben och traning
Laser en hel del traningsbloggar och tycker det ar riktigt roligt. Det som gor mig sa forvanad ar att alla som tranar som galningar verkar gilla allt det gor. Ju mer smarta, ju tyngre det ar och ju fortare de springer desto mer njuter de. Det gor inte jag! Nar det ar jobbigt sa ar det jobbigt. Halften av gangerna sa ger jag upp och halften av gangerna fortsatter jag. Jag kan ju inte direkt pasta att jag gillar att pina mig sjalv. Jag har inga problem med att bli svettig men nar det borjar brinna i ben eller armar eller i lungorna da ar det inte roligt och pannbenet forsvinner ganska snabbt. Skulle vara kul att prova en personlig tranare nagon gang som star och gapar pa en nar man verkligen inte vill mer!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Fin blogg du har, hittade hit idag!
Och kul inlägg. Men nja, jag tror att många med mig tycker att det är en riktig pina medan det pågår, men efteråt när belöningsendorfinerna slår på är de hårda passen mycket skönare än de lätta.
Jag tror att det gäller att ha ett mål. Skulle aldrig orka träna hårt "bara för att". Nu när det är tufft och gör ont så peppar jag mig vidare genom vetskapen om att jag blir bättre och tar ett steg närmare mitt mål.
Mål är bra, där håller jag med Magda. Om man envisas ett tag så kommer endorfinerna också fortare om/medan/efter att man tar sig igenom det jobbiga, och som Pavlovs hund så gillar man sedan jobbigheten också eftersom man vet att det kommer kännas bra snart. Så funkar iallafall jag :)
Tack for era uppmuntrande kommentarer! Det hjalper faktikt att veta att det finns ett gang dar ute som kampar pa aven nar det ar som varst. Borjar bli battre pa det! Sa tack for era peppande och inspirerande bloggar!!
Skicka en kommentar